| 
Per Oskar Kjølaas
Nord-Hålogaland biskop
Andakt
Mitt hjärta tänker på ditt ord: ”Sök mitt
ansikte!”
Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag, dölj inte ditt ansikte för
mig.
Psaltaren 27:8
Att resa är att passera gränser. Vissa gränser
är öppna, andra är stängda. Såna är vi
människor, vi öppnar och stänger och sätter gränser.
Men sådan är inte tron. Den öppnar gränser. Den förnimmer
Skaparens närvaro överallt. Hans skaparverk är en helhet.
Skapelsen påminner oss om Guds obegripliga generositet och storhet.
När vi rör oss över gränserna i norr, öppnar
sig landskap som kan ta andan ur en. Många människor söker
Gud i detta vidsträckta landskap. De reser med bönen: "Herre,
nu jag söker ditt ansikte."
Men den som söker Gud i den stora ödemarken här i norr,
möter också sitt eget ansikte. Inte minst möter man människor
som återspeglar
en del av landskapet, storslaget och vackert.
Många av de turister som strömmar över våra gränser
är egentligen pilgrimer. De söker Guds ansikte i tystnaden och
den unika naturen.
De söker efter gudomen, men ser inte klart. Längs vägen
stannar de vid de öppna kyrkorna, helgedomarna, som ger rum för
mänskors längtan.
Gud har skapat oss till att söka honom. Men varför gömmer
han sig då för oss då? Varför kan vi inte se hans
ansikte? Varför måste vi leta? Varför denna oro inom oss?
"Nu söker jag ditt ansikte." Längtan finner ingen
ro i flyktiga bilder och upplevelser på resan. Vi måste söka
djupare och våga låta oss bli sedda. Vi måste själva
se och höra och reflektera med ett öppet sinne.
Vi måste vara nära oss själva i våra liv om vi ska
uppfatta Guds närvaro. Semestern är en tid för det –
att hitta sig själv.
Den som söker Gud får inte svar förrän han eller
hon vågar leta efter
sig själv och möta sig själv i stillheten – i naturen
eller vid de heliga platserna längs vägen.
Denna dubbelhet hör till: Ingen finner Gud utan att fråga
efter sig själv. Ingen finner sig själv utan att fråga
efter Gud. Ska jag söka Guds ansikte, måste jag våga
visa mitt eget ansikte.
Detta är pilgrimens övning under vandringen.
Per Oskar Kjølaas
Nord-Hålogaland biskop
Altare
När jag stiger in i kyrkorummet inbjuder altaret mig
till att i stillhet falla på knä inför Gud. Här får
vi vara, olika, från olika kulturer och komma till Kristus –
källan. Källan strömmar av kärlek, nåd och förlåtelse,
Guds färdkost till en vandrare. Färdkosten ges till alla; till
fattiga, föraktade, eländiga och övergivna.
Jag minns att du har sagt: "Ni ska söka mitt ansikte. Herre,
nu söker jag ditt ansikte. Dölj dig inte för mig."
(Ps. 27:8-9a)
Låt mig se ditt ansikte i alla människor. Amen.
Erva Niittyvuopio
Oulun hiippakunta, Finland
Kärlek – livets gåva och uppgift
Du vänder ditt ansikte till mig
och ler mot ditt barn som en mor.
Ditt ansikte lyser som solen,
det är detta som gör att jag tror
att du ler emot mig som en mor
Sv. Psalm 763
Christina Lövestam 1991
Någon har sagt att människan har två grundbehov i livet.
Det ena är att bli älskad för sin egen skull och det andra
är att få älska någon, betyda något för
någon. Att bli sedd och att se ligger nära dessa behov av kärlek
som vi behöver få tillfredsställda i livet. Att inte bli
sedd som människa skapar ett tomrum i oss som är oerhört
svårt att uthärda.
Ansiktet är själens spegel. I ett ansikte
kan vi se en människas innersta tankar och känslor; kärlek
och hat, välvilja och antipati, glädje och sorg, hopp och förtvivlan.
När ett barn är fött så söker sig mammans och
pappans blick till barnets ansikte i första hand och till dess ögon
som de vill få kontakt med. De vill att barnet från första
början skall uppleva att det finns i föräldrarnas blick.
Att barnet ska få möta ett ansikte med ögon som säger
att det är älskat för sin egen skull och att någon
vill det väl. Att någon ler emot dem. Ett leende som är
med och skapar tro på Gud och på sig själv.
Med Guds ansikte är det på liknande sätt
men oändligt mycket större och rikare än vad vi människor
kan åstadkomma. I 4 Moseboken 6:26 står det ”Herren
vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred”. Det ansiktet
lyser som solen och är fyllt av all den värme och kärlek
som ryms i Guds hjärta. Ansiktet säger: ”Du är dyrbar
för mig, jag ärar och älskar dig” (Jes. 43:4)
I Jesu ansikte ser vi Guds ansikte klarare än i
någon annans ansikte. När Jesus var på förklaringsberget
med några av sina lärjungar står det att Jesus förvandlades
inför dem så att ”hans ansikte lyste som solen”.
Att se in i Jesus ansikte är att se in i den kärlek som är
störst av allt och som gör att vi kan tro och leva i den här
världen. Men att bli sedd av Jesus är också att få
en uppgift i livet, att få betyda något för någon.
I nya testamentet berättas det ofta om att när Jesus såg
på människor, vände sitt ansikte till dem och fyllde dem
med sin kärlek, så gav han dem också en uppgift i livet.
Precis som en mor och en far kan hjälpa sitt barn att kunna visa
kärlek och betyda något för någon.
Lennart Lindquist
Luleå stift, Sverige
"Om du är 1000 steg från Jesus
så är det bara ett steg tillbaka."
Så har någon träffande formulerat relationen mellan
oss människor och Gud.
Men varför upplever många det så svårt att vända
sig om och ta steget tillbaka?
Är det kanske osäkerhet om hur Gud möter oss?
I evangelisten Lukas 15:e kapitel hittar vi Jesu liknelse om den förlorade
sonen. Vi anar osäkerheten hos sonen i vad han ska få se i
sin fars ansikte när han återvänder hem. Är det besvikelsen
över att han reste iväg och slösade bort den förmögenhet
han hade fått?
När sonen kom hem igen mötte han inte sin far på det
sätt han hade trott. Han mötte en far som väntat och som
fått syn på honom på långt håll. Det var
inte en fars besvikna ansikte, utan ett kärleksfullt ansikte som
lyste upp i glädje över att sonen kommit hem. Och sonen såg
faderns utsträckta armar som var redo att omfamna honom.
Gud är alltid större, vi kan bara ana konturerna av honom.
I vår Bibel finner vi så många ord som säger att
den som söker Gud ska hitta honom. Så låt oss ha frimodighet
att vända oss till Gud och ta det steg som leder oss till Jesus.
Anton Punsvik
Sør-Hålogaland bispedømme, Norge
Herren välsigne dig och bevare dig!
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig!
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid! (4Mos 6,24
till 26)
”Sök mitt ansikte.”
Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag.
Psaltaren 27:8
Då ett barn växer upp mår det bra av
att känna att en vuxen är med på ”färden”.
Ett ansikte som ser, ler, ger självtillit och följer med. Så
tänker jag mig att Gud följer med. Kort sagt är det detta
välsignelsen innebär och den är tänkt att följa
alla människor. Gud sänder alla vidare med förhoppningen
om att han får vara med på färden, som en välsignande,
hjälpande Gud, full av nåd och frid.
När vi hälsar med "Guds frid" eller tar farväl
genom att säga "Gud välsigne dig!" önskar vi
egentligen det en välsignelse innebär, nämligen allt gott
som Gud ger till kropp och själ. Du söker Guds ansikte när
du förstår allvaret i det Gud önskar dig.
Herren välsigne och bevare dig. De orden sades första gången
till Israels folk när de gav sig ut på vandring. En lång
pilgrimsfärd där den som gick först inte visste var den
siste i ledet fanns. Faror lurade längs vägen, men Gud bevarade
dem. Gud ser till att livet skyddas. Idag ser vi ondskans konsekvenser,
den skapar otrygghet, fruktan och krig som en reaktion för att bekämpa
ondskan. Gud vill lösa oss från denna fruktan och skapa trygghet.
Det är ett löfte som också finns i välsignelsen.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig. Två
människor som älskar varandra möter varandra med ljusa
och leende ansikten. Jag ser den som jag älskar och ärar, och
mitt ansikte lyser upp. Vad är det Gud ser i oss, som gör att
hans ansikte lyser upp? Gud bekräftar då Jesus blir döpt:
"Du är min älskade Son, i vilken jag har min glädje"
(Mt 3:17). Gud söker tron i oss, det är den som gör honom
lycklig. Men frukta inte, han är tålmodig och nåderik.
Jag ser en bild: en far går på gatan med sitt barn. Barnet
håller fars hand, men ibland släpper barnet handen, springer
runt och tar sedan tag i handen igen. Så faller barnet och slår
sig. Vad gör det då? Gråter och bara ligger där?
Vad gör pappan? Han har flera val. Han kan gå vidare, barnet
kommer hur som helst att resa sig. Det har snubblat och får lära
av sina egna misstag. Eller också kan han stanna och läxa upp
barnet: ”om du hade hållit i min hand så...” vi
kan fortsättningen. Eller också kan böja sig mot barnet,
le kärleksfullt, lyfta upp det och säga: ”ibland händer
det att små barn snubblar och faller. Kom, res dig upp”. Så
torkar han tårarna och tröstar barnet. Guds ansikte lyser och
han ger oss av sin nåd även när vi har fallit på
grund av våra misstag.
Den tredje löftet i välsignelsen är: Herren vände
sitt ansikte till dig och give dig frid. Det är en varaktig
gemenskap mellan Gud och dig. Fisken har frid i vattnet, inte då
den dragits upp. Människan har frid i den andliga gemenskapen med
Gud. Det är därifrån livet kommer och därifrån
det bevaras, även efter döden. Annars tar bekymren överhand
och man blir som en fisk på torra land.
Inför Guds ansikte innebär livet i Guds frid löftet om
frälsning, oavsett om man är rik eller fattig, har goda kontakter
och god hälsa. Sök Guds ansikte eftersom det innebär att
Gud välsignar och du blir till välsignelse. Önska dig inte
bara Guds välsignelse, utan låt välsignelsen verka genom
dig. Guds välsigne är en outtömlig källa från
vilken vi får ständig påfyllning. Guds ansikte lyser
upp din väg, hans nåd lyfter dig och hans frid fyller ditt
hjärta vart du än går!
Jànos Kona
Nord-Hålogaland bispedømme, Norge
|
