Her er det godt å hvile
Det var en begravelse i kirka. Et lite barn gikk ved siden av de voksne
fram til kisten for å legge ned en blomsteroppsats. Barnet kom frem
til alteret, og så fredelig rundt seg. Så stryket hun varsomt
den blåe fløyelen på alterringen og la seg ned på
knefallet. Mens barnet så opp mot taket og på alterbildet,
sa hun med en lys, skjønn barnestemme: ”Her er det godt å
hvile”.
Flere år tidligere hadde en gruppe skoleelever kommet til den samme
kirka. De hadde deltatt i en skattejakt på kirka, leitet rundt både
ute og inne i hjemkirken deres. Når de til slutt tenkte gjennom
alt de hadde sett, kom de til å tenke over hva Jesus måtte
ha sagt til sine disipler i den hendelsen som var avbildet i kirkas alterbilde.
Uten å tvile et sekund utbrøt en av elevene: For meg ser
det ut som at Jesus sier: ”Frykt ikke!”
Hvorfor kommer vi til kirka?
Hvorfor kom du akkurat til denne veikirken? Det finnes sikkert like mange
svar som tilreisende. Vi leter. Vi lengter. Vi håper. Vi vil se
noe nytt, oppleve en stund i den helliges nærvær, tilbringe
en stund i den svale kirken etter en stekende varm biltur. Jeg tror i
hvert fall at nettopp lengselen etter hvile forener de som kommer til
kirka: lengselen etter sjelens hvile, sinnets hvile, kroppens hvile.
Gud svarer på mange måter på våre redsler, bekymringer,
lengselen etter hvile. I kirkegårdens sommergrønne prakt
forkynner Gud håpets og livets fortsettelse. Han er nærværende
i all den lyse eller skyggefulle stillheten i kirka. Du ser slekters gang
i de nedslitte kirkebenkene, livets merker etter vandrere som lengtet
etter hvile, hodene som bøyde seg i bønn. Gud er nærværende.
Han kjenner vårt håp, han vet hva vi trenger. Den bedende
i Salme 34 uttrykker kanskje også dine tanker og lengsler:
Jeg søkte Herren,
og han svarte meg,
fra alt som skremte, berget han meg.
En stakkar ropte,
og Herren gav svar,
han frelste ham ut av alle trengsler.
Herrens engel slår leir.
Veikirker kaller også denne sommeren alle forbipasserende. Stans.
Bli en stund. Bli stille og se på Ham som sier: ”Kom til meg.
Kom til meg alle dere som strever og bærer tunge byrder så
jeg gir dere hvile.” Om vi som barnet kunne si: ” Her er det
godt å hvile”.
Gud, vær oss nådig og velsign oss!
La ditt ansikt lyse hos oss,
så din vei blir kjent på jorden,
Din frelse blant alle folkeslag.
(Sal. 67)
Kaija Tiirola
Pastor
Haapajärvi menighet
Jakob – vandraren
Jakob är på flykt undan sin bror Esau som han grundlurat två
gånger. Hans namn anspelar på ett ord som betyder att bedra.
Han är på vandring till sin morbror Laban för att gifta
sig med en av hans döttrar. På väg att möta den stora
kärleken i livet.
Det blev ingen lätt vandring. Han mötte en hel del motgångar
innan
han till slut kunde gifta sig med sin älskade Rakel. Han kämpade
med både Gud och människor. Efter många år möts
bröderna igen och försonas med varandra.
Jakobs vandring är på många sätt också
vår.
Vår livsvandring är som Jakobs, fylld av glädje och hopp
men också
av svek och nederlag. Av oändlig lycka men också av nattsvarta
dagar. Också vi får kämpa med Gud och människor.
Jakob försökte fly undan sitt svek mot Esau. Men att fly undan
är som regel ingen lösning på det svåra i vår
livsvandring.
”Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där”,
fråga psalmisten Gud. Jakob lärde sig det under sitt liv. Och
han fick uppleva att Gud inte övergav honom. Trots hans svek mot
sin bror. I drömmen säger Gud till honom: ”Jag skall inte
överge dig, jag skall fullgöra det som jag lovat dig.”
Gud sviker inte heller oss under vår livsvandring även om vi
ibland upplever att det är så.
Jesus har gett oss löftet: ”Jag är med er alla dagar intill
tidens slut.”
Lennart Lindquist
Luleå stift
Himmelstigen
Jakob hadde en drøm.
En stige var reist på jorden og nådde like til himmelen. Guds
engler
steg opp og ned på den.
Himmelstigen – Jakob fikk oppleve Guds velsignelse strømme
ned til ham. Himmelstigen – en stige med Guds sendebud som både
går
opp og ned.
Velsignelse strømmer ned.
Himmelstigen er også for oss mennesker blitt et bilde på
at våre bønner, våre sukk og vår takk, de finner
veien til Gud.
Gud har åpnet en dør, har ryddet en sti og reist en stige
for at vi skal
få ta imot hans nåde og finne felleskap med ham.
Himmelstigen - den er ikke bare Jakobs stige,
den er også vår himmelstige.
Jakob hadde en drøm.
Han våknet og oppdaget at drømmen var sann.
Anton Punsvik
Sør-Hålogaland bispedømme
Gud taler till Jakob
Da stod Herren foran ham og sa:
«Jeg er Herren, din far Abrahams Gud og Isaks Gud…»
Da Jakob våknet av søvnen, sa han:
«Sannelig, Herren er på dette sted, og jeg visste det ikke!»
Da ble han grepet av frykt og sa: «Hvor skremmende dette stedet
er! Her er Guds hus, her er himmelens port.» 1 Mos 28,13a-16.17.
Jakob er på flukt. Han har forlatt far og mor og bror. Han går
fra noe han har gjort, han går fra noe han er. På slutten
av dagen, da han ble trøtt, setter Gud opp et møte med ham.
Gud snakker til ham i drømmen hans.
Jakob la hodet på en stein og hvilte. Det stedet var et hvilket
som
helst sted, men det blir forandringens sted, trygghetens sted. Det er
Gud som gjør forskjellen. Det at Gud sier at Han er Gud til Abraham
og Isak viser at Gud er med hver generasjon, og kontinuerlig har omsorg.
Men det er hver generasjon som må akseptere og vite det at det er
sånn. Abraham og Isak trodde på Gud og handlet ut ifra troen.
Nå var det Jakob sin tur.
Han ser livet annerledes
Da han nådde til dette stedet i hans liv ser han livet
annerledes. Jakob
så ikke Gud da han var hjemme hos mor og far og hadde det godt.
Gud har talte til ham når han kom i en knipe i livet. Han kommer
på det da. Og livet hans endres. Steinen er både symbol på
vanskeligheter, røffe omgivelser, det motsatte av alt komfort og
fasiliteter, den er symbol for prøvelser og byrder. Men så
er steinen også Jesus Kristus, han som er hjørnestein. Å
legge hodet på den steinen er å hvile ut alle byrder, å
bygge på den steinen er å legge livet på fast og trygg
grunn.
Når Gud er til stede blir plutselig alt trygt. Det er Guds hus,
og himmelens port. Men ingenting har endret seg egentlig rundt Jakob.
Det er fortsatt den ville natur og steinen han sover på. Gud er
ikke med på å endre omstendighetene vi lever i, men han er
alltid der for å endre
og tilpasse oss til disse. Da blir ikke framtiden bekymringsfull lenger.
Jakobs måte å leve på gjorde han til en flyktning,
som finne ikke løsningen på sine problemer. Men han blir
til en pilegrim som nå vandrer med Gud og med Guds velsignelser.
La Gud bli med i ditt liv, tale til deg, og du skal gå videre med
styrke og ny mot!
János Kona
Nord-Hålogaland bispedømme |
